Witches Steeped in Gold

Serie/Series: Ja, del 1/Yes, part 1.
Författare/Author: Ciannon Smart.
Genre: YA fantasy.
Språk/Language: Engelska/English.
Sidor: 532.

(English below)

Handling: Iraya Adair har spenderat sitt liv i en cell. Hon är arvinge till en störtad dynasti med magiska förmågor och hon lever i exil. Men varje dag för henne närmare mot frihet och hämnd.

Jazmyne Cariot växte upp klädd i guld med stulen magi i sina fingrar. Hon är dotter till den självutnämnda doyennen och hennes existens är ett hot mot hennes mammas styre. Men Jazmyne har inga planer på att dö.

Två svurna fiender allierar sig med varandra för att störta kvinnan som hotar båda deras världar. Men hämnd är en blodig sport och inget är säkert, förutom hur lång både Iraya och Jazmyne kan tänka sig att gå för att nå sitt mål.

Min åsikt om boken: Jag ville så gärna tycka om den här boken men det blev tyvärr inte så. Allt med den är problematiskt, men jag ska ändå försöka förklara vad och varför. För det första är Iraya och Jazmyne i princip samma person. Det känns så i alla fall när man läser boken. Kapitlen varvar mellan dem och det märks ingen skillnad på dem. Har man inte stenkoll vem kapitlet handlar om, så vet man inte ens vem man läser om/som. De saknar djup och känns så himla platta. För det andra tycker jag att språket i sig var konstigt. Det är som att man har suttit med en synonymbok och försökt hitta så många konstiga ord som möjligt för att undvika upprepningar, men istället blev allt väldigt pretentiöst. För det tredje känns både världen i sig och bakgrundshistorien väldigt otydlig. Jag vet inte alls varför Irayas och Jazmynes "ordrar" är så emot varandra. Jag förstår inte heller varför de måste ha guld på sig för att kunna använda magi medan de ibland inte alls verkar behöva det? Väldigt förvirrande. För det fjärde var flera karaktärer helt ologiska i sina handlingar utan förklaring. Handlingen i sig var också extremt seg och jag förstår inte varför boken är så lång? För det femte så allierar sig inte Iraya och Jazmyne direkt heller. De har knappt några dialoger alls med varandra.
Det är väl lite av det jag kommer på just nu som gjorde att boken verkligen inte var i min smak. Jag googlade lite förut för att se vad andra tyckte och jag är inte ensam om de här åsikterna. Jag förstår inte heller varför den anses vara "jamaikansk fantasy" när det enda som står ut är att karaktärerna säger "mon". Annars är det som vilken fantasybok som helst men utspelar sig på en ö. Sticker inte direkt ut nånstans och är rätt klyschig. Dock är det kanske grejen med förfäderna som anses jamaikanskt men det var inte jättetydligt direkt. Jag kan säga att jag höll på att tappa läslusten efter halva boken...

Tyvärr blir det ett ganska lågt betyg, den får inte mer än 1.5 av 5💀

Mitt favoritcitat från boken: 

"Not the hero my order wished for, but not the villain I thought I needed to become in order to win either. Forged by my past and fortified by my mistakes, I'm something of my own making.
And this empire will tremble with the knowledge that Iraya Adair comes, at last."
- Sid 533.

💥        💥        💥        💥

Story: Iraya Adair has spent her life in a cell. Heir of an overthrown and magically-gifted dynasty, she was exiled from her home on the island nation of Aiyca when she was just a child. But every day brings her closer to freedom - and vengeance. 

Jazmyne Cariot grew up dressed in gold, with stolen magic at her fingertips. Daughter of the self-crowned doyenne, her existence is a threat to her mother's rule. But Jazmyne has no intention of dying to strengthen her mother's power. 

Sworn enemies, the two enter a deadly alliance to take down the woman who threatens both their worlds. But revenge is a bloody pursuit, and nothing is certain - except the lengths Iraya and Jazmyne will go to win this game.

My opinion about the book: I really wanted to like this book but in the end I just couldn't. Everything with it is problematic, but I'll try to explain what and why. First of all Iraya and Jazmyne is pretty much the same person. Atleast that's what it feels like reading the book. The chapters alternates between them and there's no difference between them. If you don't keep a very close eye to who the chapter is about you have no idea who you're reading about/as. They have no depth and felt so flat. Second of all I think the writing was weird. It was like the author had a book of synonoms and tried to find the weirdest words as possible to avoid repitition but instead it just made everything pretentious. Third of all the world and the background story felt very unclear. I don't know why Iraya's and Jazmyne's "orders" were so against each other. I don't understand why they must have gold on them to use magic either, while others could use magic without it? Very confusing. Fourth of all there were several characters that were so illogical with their actions for no reason. The plot itself was so slow and I don't understand why the book is so long? Fifth of all, Iraya and Jazmyne doesn't really become allies. They barely have any dialogues with each other.
That's what I can come up with right know that made the book not my cup of tea. I googled it before to see what others thought about it and I'm not the only one with these opinions. I don't get why it's called a "jamaican fantasy" when the only thing that stands out is that the characters say "mon". Otherwise it's like every other fantasy book but takes place on an island. Doesn't stand out at all and is pretty cliché. Maybe it's the things with the ancestors that can be regarded as jamaican but it's not obvious. I almost ended up in a sleading slump after half the book...

I give the book 1.5 of 5💀

 
My favorite quote from the book:

"Not the hero my order wished for, but not the villain I thought I needed to become in order to win either. Forged by my past and fortified by my mistakes, I'm something of my own making.
And this empire will tremble with the knowledge that Iraya Adair comes, at last."
- Page 533.