Piranesi

Serie/Series: Nej/No.
Författare/Author: Susanne Clarke.
Genre: Fantasy.
Språk/Language: Engelska/English.
Sidor/Pages: 245.

(English below)

Handling: Piranesi lever i Huset med tusen hallar, tidvatten, moln, fiskar och fåglar. För honom är det Världen. I sina anteckningsböcker skriver han upp vad han gör på dagarna och två gånger i veckan träffar han "The Other". Ibland går han till de döda med mat och blommor. Dagarna är sig lika men plötsligt börjar mystiska meddelanden dyka upp, skrivna med krita. Det är någon ny i Huset men vem? Är det någon att lita på eller någon som vill en illa, som "The Other" påstår?
Försvunna anteckningar måste hittas och hemligheter måste avslöjas. Världen som Piranesi trodde sig känna verkar plötsligt väldigt udda och farlig.

Min åsikt om boken: Den första delen av boken är väldigt förvirrande, i alla fall för mig. Jag hade svårt att få grepp på alla hallar och statyer, så förstod inte mycket i början. Det tog en stund innan jag förstod vad som pågick men ju fler pusselbitar man fick, desto mer logisk blev handlingen. Det gick från total förvirring till flera "aha!"-upplevelser. Jag störde mig lite på hur Piranesi skrev, för det var stora bokstäver mitt i meningar och jag förstod inte riktigt syftet med det. Men efter ett tag vande jag mig. Huset i sig verkar väldigt häftigt och intressant, för den är så udda. Det är en ganska originell bok och jag undrade flera gånger hur författaren ens kom på idén. Jag tyckte Piranesi var en väldigt fin karaktär med bra kvalitéer. Han var lugn, respektfull och godhjärtad men samtidigt naiv och ganska "låst" i sitt tänkande. Jag gillade dock att han var ganska vetenskapligt lagd. Han gillar att studera saker och se mönster. Det är nåt jag kan känna igen mig i.

Överlag tyckte jag att handlingen var spännande, speciellt när man kommit in i handlingen en del och börjat få de första ledtrådarna. Men slutet tyckte jag var ganska antiklimatiskt. Det kändes för lågmält för boken, lite som att det rann ut i sanden på nåt sätt. Jag kände mig lite snuvad. Men å andra sidan är detta en ganska annorlunda bok, så man kanske inte ska förvänta sig nånting egentligen.

I betyg får den 3.5 av 5💀

Mitt favoritcitat från boken:

"Once - it was an evening in Autumn - I came to the Doorway of the Twelfth South-Eastern Hall intending to pass through the Seventeenth Vestibule. I found that I was unable to enter it; the Vestibule was full of birds and the birds were all aflight. They circled and spiralled, creating a whirling dance. They filled the Vestibule like a column of smoke, which grew darker and denser in places and the next moment lighter and airier."
- Sid 39.

💥        💥        💥        💥

Story: Piranesi lives in the House with a thousand halls, tides, clouds, fish and birds. To him it is the World. In his notebooks he's written about that he does during the day and two times a week he meets up with "The Other". Sometimes he brings food and flowers to the dead. The days are alike but suddenly strange messages appears, written in chalk. There's someone new in the house but who? Is it someone to trust or someone malicious, like "The Other" says?
Lost notes must be found and secrets revealed. The World that Piranesi thought he knew now seem so strange and dangerous.

My opinion about the book: The first part of the book was very confusing, for me at least. I had a hard time getting a grip on all the halls and statues, so didn't understand a lot in the beginning. It took me a while to understand what was happening but the more puzzle pieces you got, the more it all made sense. It went from total confusion to several "aha!" moments. I was a bit annoyed with the way Piranesi wrote, with capital letters in the middle of sentences, because I didn't see the purpose of it. But after a while I got used to it. The house seem really cool and interesting because it's so weird. This is a pretty original book and I wondered several times where the author got the idea from. I thought Piranesi was a nice character with good qualities. He was calm, respectful and had a good heart but at the same time a bit naïve and "stuck" in his thinking. I did like that he was very scientific. He liked to study things and look at patterns. I can relate to that.

Over all I think the book was suspenseful, especially after reading a while until the clues starts coming. But I found the end to be a bit anticlimatic. It felt too low-key for this book, like it just slowly ebbed away. But on the other hand it's a pretty strange book, so maybe you shouldn't expect anything really.

I give it 3.5 of 5💀

My favorite quote from the book: 

"Once - it was an evening in Autumn - I came to the Doorway of the Twelfth South-Eastern Hall intending to pass through the Seventeenth Vestibule. I found that I was unable to enter it; the Vestibule was full of birds and the birds were all aflight. They circled and spiralled, creating a whirling dance. They filled the Vestibule like a column of smoke, which grew darker and denser in places and the next moment lighter and airier."
- Page 39.