The Unspoken Name

Serie/Series: Ja, del 1/Yes, part 1.
Författare/Author: A.K. Larkwood.
Genre: Fantasy, science fiction.
Språk/Language: Engelska/English.
Sidor/Pages: 557.

(English below)

Handling: Csorwe har växt upp hos en dödskult och på sin 14:e födelsedag ska hon klättra upp för ett berg, till "the Unspokens One", en dödsgud och offra sig till den. När dagen väl kommer gör sig Csorwe redo och beger sig upp på berget. Men väl där får hon ett erbjudande av en magiker - stanna och dö eller lämna platsen med honom och få ett nytt liv. Csorwe väljer att fly från sitt öde för att bli magikerns tjuv, spion och lönnmördare. Tillsammans kan de nå oanade höjder. Men gudar glömmer inte, något som Csorwe snart upptäcker. Vänner blir till fiender och alla skulder måste till slut betalas in...

Min åsikt om boken: Den här boken påminner en del om Gideon the Ninth, men utan alla svåra och konstiga ord. Båda böckerna innehåller olika sorters hus med olika typer av gudar och/eller magi, rymdskepp, karaktärer som är queer och liknande. Dock är denna lite mer åt fantasyhållet jämfört med Gideon. Här finns orcer, alver (som jag tolkar det som), den traditionella typen av magi m.m. Jag tyckte först att The Unspoken Name var väldigt spännande och det gick snabbt att läsa. Det var väl en bit mot slutet som det började sega ner lite. När Csorwe ska rädda en person (avslöjar inte vem) tar det lång tid innan hon kommer till den punkten, innan dess håller hon på att vela en bra stund, vilket var segt. Sen när hon väl ska ut och rädda personen går det väl sådär och hon får ännu en gång komma på en plan för att rädda personen, en andra gång. Så det var liksom lite upprepande och segt i slutet. Ett onödigt krångligt slut kände jag. Sedan funderar jag över karaktären Talasseres, vad var hans syfte? Förutom att vara väldigt irriterande. Var han bara där för att få in en rapp dialog? Han tillförde inte så mycket annat än spydigheter, vilket kan vara kul så länge det inte är det enda syftet, för då känns det meningslöst.
Så runt 2/3 av boken var riktigt bra, även om vissa saker var lite outtalat. Det sägs inte rakt ut t.ex. att Csorwe är en orch, men det hintas om det i och med betarna och jag förstod inte riktigt hur "maze"-portarna funkade. Ibland flöt skeppen runt som om de vore i rymden, men samtidigt kunde de andas som vanligt och de fanns miljöer utanför skeppen. Så det var lite otydligt hur det funkade. Åkte de in i en labyrint från en port till en annan eller hur funkade det?
Överlag var boken helt ok och jag tyckte den var bra, men jag hade velat ha lite mer tydlighet kring hur saker och ting fungerade.

I betyg får boken 3.5 av 5💀

My favorite quote from the book:

"Csorwe wondered whether it was strange how little she knew about her homeland. She had never visited Torosad or any of the great cities of Oshaar. Nor did she want to, but it was odd that her tusks marked her to the whole world as Oshaaru, when in fact she had seen less of the country than Sethennai had."
- Sid 88.

💥        💥        💥        💥

Story: Csorwe grew up in a death cult and on her 14th birthday she is to climb a mountain, to "The Unspoken One", a death god and sacrifice herself to it. When the day comes Csorwe gets ready and heads up the mountain. But when she gets there a magician gives her a coice - stay and die or leave the place with him and get a new life. Csorwe chooses to run from her fate to become the magician's thief, spy and assassin. Together they can conquer empires. But gods never forget, something Csorwe soon realises. Friends turn to traitors and all debts must be payed in the end...

My opinion about the book: This book reminds me of Gideon the Ninth to some extent, but without all the big and weird words. Bith books contain different kinds of houses with different gods and/or magic, space ships, queer characters and so on. This book is more towards fantasy compared to Gideon. There are orchs, elves (as I interpreted them as), the traditional kind of magic and so on. I first thought The Unspoken Name was very suspenseful and easily read. I guess it was a bit towards the end that it got a bit slow. When Csorwe was going to save someone (wont say who) it took a long while before she came to that conclusion. Before then she was very indecisive, which slowed the plot down a lot. Then, when she's finally out to rescue the person it doesn't go well and she must once again come up with a plan to save the person, a second time. So it became repetitive and slow in the end. An unnecessarily cumbersome ending according to me. I also was a bit contemplative about the character Talasseres, what was his purpose? Besides being annoying. Was he just there for the sharp-tongued dialogue? He didn't bring much to the story other than sarcasm, which can be fun as long as that's not the only purpose, because that makes it feel pointless.
So around 2/3 of the book was really good, even if certain things were unspoken. It's not said that Csorwe is an orch, but it's hinted because of her tusks and I didn't quite grasp how the "maze gates" worked. Sometimes the ships were floating like in space, but they could breathe as usual and there were normal environments outside the ships. So a bit unclear how that worked. Did they go into a labyrinth from one gate to another or how did it work?
Overall the book was alright and I thought it was good but I would have wanted more clarification about how things worked.

I give it 3.5 of 5💀

 

My favorite quote from the book:

"Csorwe wondered whether it was strange how little she knew about her homeland. She had never visited Torosad or any of the great cities of Oshaar. Nor did she want to, but it was odd that her tusks marked her to the whole world as Oshaaru, when in fact she had seen less of the country than Sethennai had."
- Page 88.