The Monster of Elendhaven.

Serie/Series: Nej/No.
Författare/Author: Jennifer Giesbrecht.
Genre: Skräck/Horror, fantasy.
Språk/Language: Engelska/English.
Sidor/Pages: 159.

(English below)

Handling: Elendhaven är en dyster liten stad vid havet. Industrierna har övergivits, havet är svart och pesten härjar. Det är som att staden har blivit lämnad att dö en långsam död. I staden drar en varelse utan namn runt. Han kan inte dö, men dödar gärna. Få kan ens minnas honom, trots att han står framför dem. Det är som att han är osynlig.
Han blir anställd av en magiker och går hans ärenden. Magikern är ute efter hämnd och har en plan för staden som inte gett honom något annat än lidande. Han tänker återgälda staden tiofaldigt, om han så måste dö för att sätta sin plan i verket.


Min åsikt om boken: Den här boken flög mig nog lite över huvudet. Jag förstod inte riktigt syftet med den. Vad vill man berätta och varför? Kände inte att jag fick nåt grepp om det. Boken är mest väldigt konstig och jag har normalt sett inget emot konstigheter, snarare tvärtom, men det här var någon helt annan typ av konstig som jag inte fattade. Relationen mellan Florian och Johann var väldigt knepig och jag förstod inte varför. Boken är stundtals ganska brutal, vilket jag inte har något emot men det gick lite för långt ibland med alla anatomiska detaljer. Det kändes inte som att de fyllde något syfte utan hade lagts till bara för att. En väldigt udda bok som jag inte fick nåt bra grepp om alls. Ingen av karaktärerna var speciellt sympatiska. Handlingen kändes lite för brokig. Det var väldigt många spår och en för utvecklad värld med tanke på hur kort boken var. Det blev för många trådar för antalet sidor. Hade boken varit längre hade det säkert varit mer logiskt med alla olika spår, men här blev det för mycket.
Inte ett jättebra bok i mina ögon.

Mitt favoritcitat ur boken:

"He found the man and kicked him in the nose, bashed his face with the sharp rock, and ground his heel into his windpipe, relishing the muted snap of cartilage and all the delightful little croaks that bubbled up and out of the man's mouth. When the man stopped moving, Johann used the rock on his face until it wasn't a face anymore."
- Sid 11.

💥        💥        💥        💥

Story: Elendhaven is a gloomy little city by the sea. The industries has been abandoned, the sea is black and the plague is ravaging. It's like the city has been left to die a slow death. In the city a creature without name is walking around. He can't die but likes to kill. Few people can remember him, even if he's standing right in fron of them. It's like he's invisible.
He is hired by a magician to do his errands. The magician is out for revenge and has a plan for the city that brought him nothing but suffering. He's going to repay it tenfold, even is he has to die to set the plan in motion.

My opinion of the book: This book flew over my head I think. I didn't understand its purpose. What does it want to say and why? I didn't feel like I got a grip on that. The book is just very weird and I usually don't have anything against strangeness, rather the opposite, but this was some other kind of weird/strange that I didn't understand. The relationship between Florian and Johann was dodgy and I didn't understand why. The book was at times pretty brutal, which I don't have anything against, but it went a little too far now and again with all the anatomical details. It didn't feel like they had a purpose other than making it sound better? A very strange book that I didn't get at all. None of the characters were particularly sympathetic. The plot was a bit too much, a lot of different threads and a too evolved world for the lenght of the book. Just too many side tracks for the amount of pages. Had the book been longer it would probably have made sense but it was a bit too much.
Not a great book in my opinion.


My favorite quote from the book:

"He found the man and kicked him in the nose, bashed his face with the sharp rock, and ground his heel into his windpipe, relishing the muted snap of cartilage and all the delightful little croaks that bubbled up and out of the man's mouth. When the man stopped moving, Johann used the rock on his face until it wasn't a face anymore."
- Page 11.