Barkhes döttrar/Barkhe's daughters

Serie/Series: Ja, del 1 av 3/Yes, part 1 of 3.
Författare/Author: Bodil Mårtensson.
Genre: Historisk roman/Historical novel.
Språk/Language: Svenska/Swedish.
Sidor/Pages: 411

(English below)


Handling: I mitten av 1600-talet är Frans Barkhe länsman över Helsingborgs slottslän. Han lyder under den danska kungen Frederik III och försöker göra det mesta för att stå högt i kungens gunst. Han är dock inte rädd för att kanske förskingra en slant hit eller dit, rikedom kan man aldrig få för mycket av. Hans fyra döttrar är något av en besvikelse och när hans andra hustru dör i barnsäng tillsammans med den nyfödda och förstfödda sonen får Barkhe nog. Knappt hinner hans avlidna fru kallna innan han lämnar godset och tar sig över till Danmark.

I resten av landet försöker svenskar och danskar försvara sina gränser mot varandra. Även om de inte ligger i krig just nu, så får man ändå se upp och hålla ett öga på sina landområden. Någonstans i Ingemansland lever en grupp människor som kallas för Snapphanar. De lever efter sina egna regler och lagar, men om man vill ha deras hjälp är det bäst att man har något att erbjuda också, annars kanske man inte kommer levande ur deras skogar.

Samtidigt försöker Barkhes döttrar leva och överleva i en kall och hård värld där kvinnor inte har så mycket värde. När en inkräktare tar sig in på godset blir livet än värre. Det kräver list och påhittighet om flickorna ska kunna undvika en smärre katastrof.


Min åsikt om boken: Jag är ju ett inbitet fan av historiska romaner så den här boken föll mig i smaken på en gång! Trots att det är många karaktärer i handlingen är det ändå inte svårt att hålla reda på och varje karaktär gestaltas på ett trovärdigt sätt. Deras individuella personligheter lyser igenom och ger dem liv.
Det händer kanske inte så mycket egentligen i boken, men alla intriger gör ändå att handlingen känns spännande och berättelsen hade ett väldigt bra flyt rakt igenom. Jag tyckte den var riktigt bra!


Mitt favoritcitat ur boken:

"Att musikanterna spelade för att döva de torterade männens skrik var det endast hennes far, torteraren och musikerna själva som visste."
- sid 270

💥        💥         💥        💥

Story: In the middle of the 1600's Frans Barkhe is the bailiff/sheriff over Helsingborg's castle fief (an old city in Skåne, southern parts of Sweden but belonging to Denmark at that time). He is loyal to the danish king Frederik III and is trying his best to stand in the king's favor but Barkhe is not afraid to embezzle a little here and there, you can never get enough riches.
His four daughters are a bit of a disappointment and when his second wife dies in childbirth along with their newly born and first born son Barkhe's had enough. His wife is hardly cold beofre he leaves his estate and travels to Denmark.

In the rest of the country swedes and danes are trying to defend the border between them. They might not be at war with each other, but they still need to keep an eye out just in case. Somewhere in no mans land a group of people are living, called Snapphanar. They live by their own laws and if you want their help you better have something good to offer or you might now leave their woods alive.

At the same time Barkhe's daughters are trying to live and survive in a harsh and cold world were women have little value. When an imposter shows up at the estate life just gets even worse. It takes cunning and ingenuity if the girls are going to avoid a catastrophy from happening.


My opinion of the book: I'm a hardcore fan of historical novels so this book really appealed to me straight away! Even though there are many characters in the book it's not hard to keep track and each character is portrayed in a credible way. Their individual personalities comes forth and gives them life. There might not be a lot happening in the book, but all the intrigues make the story thrilling anyway and there's a nice flow to it all the way. I liked it very much!


My favorite quote from the book:

"That the musicians played to drown the screams of the tortured men was only known by her father, the torturer and the musicians themselves."
- page 270