Jag har funderat ett par dagar om jag skulle berätta detta öppet så här eller inte för det är ingen "normal" historia. Men det kanske finns någon där ute som behöver höra den? Eller så kanske vi alla behöver det?
Jag kunde ha tagit den lätta vägen och skrivit att jag fick den här boken av min man men det skulle bara vara 10% av historien, för det här är inte bara en bok eller en gåva, det är nånting mycket större än så.
Så, för 7 dagar sedan sköts min svägerska till döds. Det chockad oss alla och är fortfarande helt surrealistiskt. "Men vad har det här att göra med boken?" kanske någon tänker. Tja, allt egentligen. Det är väl egentligen inte så mycket om boken i sig, utan vad den representerar. För några dagar efter den här mardrömmen började så var min man nere på stan för att köpa nånting åt sig själv, som tog hans tankar ifrån det emotionella kaoset han nu var fast i. Bara en liten stund av glädje som kunde distrahera honom ifrån sorgen han kände. Och mitt i allt detta, så tänkte han på mig. Han ville göra mig glad, trots att hans sorg är så mycket större än min. Han kände henne i 24 år och jag bara i 7 år. Det går liksom inte ens att jämföra. Men det är vad han gjorde. Han gav mig den här boken och det kanske "bara" är en bok, men gesten är så mycket större. Att mitt i sitt lidande tänka på någon annan.
Och det är därför jag berättar om det här. Små gester av vänlighet kanske inte är en sån stor sak för dig, men kan vara det för någon annan som kanske har det väldigt svårt/jobbigt eller en dålig dag. De betyder något. Så, snälla ta hand om varandra och gör goda gärningar (små eller stora) för de omkring dig. Du kanske blir ett litet, men hoppfullt ljus i någons mörker. 💓
So I've been thinking for a couple of days if I should share this story openly or not, because it's not a "normal" story. But maybe there's someone out there that needs to hear it? Or maybe we all do?
I could have taken the easy way out and written that I got this book as a gift by my husband, but that would only be 10% of the story, since it's not just a book or a gift, it's something bigger than that. So here goes...
7 days ago my sister-in-law was shot and killed. It shocked us all and is still unreal. "But what does that have to do with this book?" you might ask. Well, everything honestly. It's not so much about the book itself but what it represents. A couple of day after this nightmare started, my husband went down to town to buy himself something that would give him a small moment of happiness, in the emotional chaos he was now trapped in. Just a brief moment of something that would take his mind away from the sorrow. And in his grief he thought of me. He wanted to make me happy, even though his so much bigger than mine. He knew her for 24 years and I only for 7. It can't even compare. But that's what he did. He gave me this book. It might be "just a book" but the gesture is so much bigger. In his suffering he thought of doing something kind for someone else.
And that's why I'm telling you this story. Small gestures of kindness may seem like nothing to you, but might be a big deal for someone who's struggling or having a bad day. They do matter. So please, take care of each other and do good deeds (big or small) for those around you. You may become a small but hopeful light in someone's darkness. 💓
Det här var ett väldigt sorgligt men samtidigt väldigt fint inlägg. Det stämmer som du säger om de små sakerna i vardagen. För mig är det de små sakerna som betyder mest och dem som jag kommer ihåg och lever längst på. Jag blev chockad när jag läste om din svägerska och kan inte ens tänka mig hur din man känner det. En vänlig själ som mår bättre och själv blir glad av att göra någon annan glad är bland det finaste som finns.
SvaraRaderaBoken i sig ser helt underbar ut och är något som jag måste kolla upp. :)
Vet inte om det ger något direkt men jag tänker på er båda! <3
Tack! Ja, men det är vardagliga saker som ofta påverkar mer än man tror. Sen så är jag mer en person som tycker att man inte bara ska säga saker, utan visa det i handling. För det är så lätt att säga vad som, men svårare att visa. Det man visar har därför mer tyngd i sig och det är ju också sånt man också ser.
RaderaVi får se hur det utvecklar sig här framöver. Än så länge vet vi inte tillräckligt för att säga nåt om hur det gick till och då är det också svårt att riktigt sörja och gå vidare, för man kan bara spekulera och undra. Det är nästan värre på nåt sätt.
Tack så mycket! Det värmer <3
Håller med dig fullständigt. Jag gillar inte när det är "mycket prat och lite verkstad". Och så tar jag allt som sägs så ordagrant med, medans många andra inte ens minns att dem sagt saker och ting.
RaderaHoppas verkligen att det klarnar upp för er, annars vet man kanske inte vart man ska ta vägen. Det är som du säger, värre att inte veta.
Önskar er en så bra helg som möjligt!
Ja, känner igen mig helt i det också! Jag tar gärna också ordagrant innan jag har lärt mig hur folk pratar och skämtar. Men efter att jag har lärt mig det, går det oftast rätt bra och smidigt. Då tar jag inte saker lika bokstavligt på nåt sätt. Men folk lägger inte så mycket vikt vid prat och sånt, men är man van vid att säga "fel" saker eller att mycket av det sociala har gått snett, så blir man ju mer känslig och uppmärksam.
RaderaDet ordnar sig alltid. Det kommer nog gå i vågor beroende på vad som är på g. Tänker att framåt nu är det både begravning, jultider och rättegång... Så blir nog tungt. Men det är en del av livet! :P
Känns bra att man inte är ensam, det brukar också gå lite lättare ibland när man lär sig hur en del pratar eller funkar. Försöker också att inte ta saker och ting för allvarligt, särskilt när jag kanske har gjort bort mig hehe ;)
RaderaJag håller tummarna för er! Det är som du säger, det ordnar sig alltid.