Spegeln och ljuset /The mirror and the light.

Serie/Series: Ja, del 3/Yes, part 3.
Författare/Author: Hilary Mantel.
Genre: Historisk roman/historical novel.
Språk/Language: Svenska/Swedish.
Sidor/Pages: 877.

(English below)

Handling: Thomas Cromwell jobbar hårt för att göra kung Henrik nöjd, men det är svårt eftersom han är lättpåverkad och lynnig. Cromwells fiender gör allt de kan för att kungen ska överge honom men än så länge står han högt i kurs hos Henrik. Men efter ännu ett misslyckat äktenskap verkar Cromwells stjärna dala och det är väldigt olycksbådande.

Min åsikt om boken: Den här tegelstenen har jag läst varje kväll i över 2 månader. Det går knappast att bära med sig den nånstans så den har fått bli en del av min kvällsrutin. Jag tyckte mycket om Wolf Hall, det minns jag, men jag vet inte vad jag tyckte om För in de döda. Är de skrivna på samma sätt som den här? För jag tyckte den här boken var så lång, seg och intetsägande. Det var så mycket inre monologer, konstiga metaforer och massa minnen som inte tillförde nånting. Jag tyckte också att handlingen var otydlig. Det kunde vara 5 män i samma rum och det stod "Han sa" och "Då sa han", men vem är vem? Det var bara en massa "han", så det blev jätteotydligt. Eller är det jag som är för ouppmärksam? Jag fick läsa om vissa meningar flera gånger för att fatta. Boken kändes onödigt lång. Den hade kunnat kortas ner med minst 200-300 sidor, speciellt om man tog bort alla onödiga metaforer och tankar som inte tillförde nåt. Eller så hade boken kunnat delas upp. Tyckte det var ett lite överdrivet slut på serien. Så mycket ord men så lite som blir sagt. Något av en besvikelse faktiskt. Jag var så glad när boken äntligen var slut. 

I betyg får den 2.5 av 5💀

Mitt favoritcitat från boken:

"Munkarna tryckte ner liket i en stenkista och begravde det skyndsamt. Men de lade sig vinn om att markera plätten där Becket dött. Miraklen började efter två dagar. Lama armar ryckte i sina leder. Krymplingar dansade. Hett som en djävuls fjärt flög rykten kring Europa att den knäveln var martyr för vår heliga moder fast han i verkligheten var martyr för sitt högmod".
- Sid 583.

💥         💥        💥         💥

Story: Thomas Cromwell works hard to make king Henry pleased, but it's hard since he's so suggestible and moody. Cromwell's enemies are doing whatever they can to make the king abandon him but so far he's still standing strong with Henry. But after yet another failed marriage Cromwell's star seems to be falling and that is very misfortunate.

My opinion about the book: I read this brick of a book every night for over 2 months. You can't carry it around with you so it has become a part of my nightly routine. I really liked Wolf Hall, I do remember that, but I don't remember what I thought about Bring up the bodies. Are they written the same way as this one? Because I thought this book was so long, slow and bland. So many inner monologues, weird metaphores and memories that didn't bring anything to the story. I also thought the plot was vague. There could be like 5 men in the room and in the text it said "He said" and "Then he said", but who is who? It was just a bunch of "he", very confusing. Or am I not paying enough attention? I had to reread certain sentences several times to get it. The book fel uncesessarily long. It could have been shortened with atleast 200-300 pages, especially if they removed all the metaphores and thoughts that didn't bring anything to the story. Or split the book up. It felt like an excessive end to the series. So many words but nothing was said. A bit of a disappointment actually. I was happy when the book was finally over.

I give it 2.5 of 5💀

My favorite quote from the book (my own translation):

"The monks pressed down the corpse in a stone sarcophagus and buried it in a hurry. But they made sure to mark the spot where Becket had died. The miracles began two days later. Lame arms jerked in their joints. Crippled people danced. The rumor flew hot like a devil's fart around Europe that the lout was a marty for our holy mother when he really was a martyr of his arrogance."
- Page 583.